.. min brist på social kompetens denna vecka. Helgens bravader sitter fortfarande i och jag är så fruktansvärt trött i hela kroppen. Till råga på allt har jag jobbat över varenda dag denna veckan och har ont i varenda muskel. Halsen värker även den.
I morgon jobbar jag bara fyra timmar sedan är jag ledig hela lördagen och söndagen. ska bli ganska så fantastiskt.
Något som piggar upp lite är att jag i morgon är frukostvärdinna och vi har kändisbesök på Hestraviken. Vem det är, är dock konfidentiellt. Men ska man kategorera kändisar som A, B eller C-kändisar är detta helt klart en A-kändis. Så stor kändis är det!
Jag ska ha närkontakten och representera köket och jag ber till högre makter att jag klarar mig från att spilla kaffe i hela knät på vederbörande.

Men det är i morgon. Kvällen blir ultra-rapid-lugn. Komatos-lugn. Ska duscha och spendera en femte eftermiddag/kväll i sängen. Kanske äta lite choklad.
Har verkligen tappat det helt den här veckan.
Tappade inspirationen, kraften, modet, humöret och även kroppen någonstans i en buske utanför hotellet föregående helg tror jag.

Förlåt mig för min isolering kära vänner. Jag kommer åter när solen börjar skina igen. I typ juli.

Pusshaj

Vill blända alla mina läsare med en rejäl födelsedagshyllning till min äldsta och bästaste vän som fyller 30 år idag. Hon är tveklöst den mest beundransvärda människa jag någonsin lärt känna. Hon är rolig, genuin, ärlig, vacker och helt makalöst underbar! Till råga på allt har hon samma fantastiska namn som jag.
Stort grattis på din dag min älskade vän Lina. Du har för alltid en del av mitt hjärta. Den syster som aldrig adopterades men står mig lika nära som mina egna systrar ;)
Jag är så stolt över dig, med allt du åstadkommit i ditt 30-åriga liv, med dina resor, din utbildning till din moral och dina värderingar. Alla borde ha en vän som du i sitt liv. Jag beundrar dig och avundas allt du har som inte jag har. Exempelvis ditt ordningsinne, ditt jävlar-anamma, ditt driv, ditt mod, din kloka insikt i allt som är viktigt.
Jag är inte ens hälften av allt som du är.
Och framför allt är du en fantastisk människa och vän.
24 år av vänskap och aldrig kommer den ta slut. Du är min klippa, min hörnsten, min själsfrände och min familj.
Önskar dig allt i livet och lite till, du är enbart värd det bästa!
Jag älskar dig!
Hipp hipp hurra! Hoppas din kväll blir magisk!
All min kärlek.
Puss!

Trött, ont i halsen, ledsen utan uppenbar anledning. Mina halsmandlar är stora, illröda och med vita prickar på. Fräscht. Känner mig off.
Har isolerat mig hela veckan.
Legat i sängen i tre hela dygn förutom jobbets åtta timmar per dag. Jobb i morgon och lördag med. För första gången på hela min tid där ute vill jag inte. Orkar inte. Det har varit så mycket de sista två veckorna. Jobbat heltid. Undrar om jag egentligen är kapabel till det. Det har varit stressigt och jag tappar hela mitt jag när det är stressigt. Jag pratade med mamma för ett tag sen om att jag inte riktigt varit mig själv för ute. Jag kom dit efter ett halvt år sjukskrivning, lite lagom deprimerad och allmänt vilse. Och det är inte direkt mitt sprudlande jag som jag visat. Har varit ganska tyst och inbunden tror jag. Mot vad jag i vanliga fall kanske är. Fast det har ju inte de märkt där ute. De tror väl att jag är ganska tyst och stillsam av mig. Mamma hoppades på att jag skulle visa mitt sanna jag snart.
Men denna veckan har det känts långt borta. Tänker att de måste tycka jag är knäpp. Fast de gör det säkert inte. Alla är så goa där ute.
Ja ja.
Väldigt intelligent inlägg detta.

Ge mig en kram, nån.

1. Har mot mitt samtycke insett att jag är en fegis som inte säger ifrån eller emot när jag blir kritiserad. Därmed inte sagt att man alltid ska fräsa ifrån när man blir tilldelad kritik. Det är bra att få kritik, om den är konstruktiv och framförd med respekt. Däremot är det inte ok att få spydiga och sarkastiska kommentarer från 19-åriga snorungar med näsan för högt i vädret.
Ändå säger jag inte ifrån. Varför är oklart. Jag blir istället tyst och introvert.
Något jag borde jobba på.

2. Jag och mina vänner snackade för ett tag sen om ålderstecken och hur och om kroppen har förändrats sedan vi var tjugo. Någon påpekade att den fått konstiga pigmentfläckar i huden. En annan pratade om kråksparkar. En tredje om rynkiga händer en fjärde gråa hårstrån och en femte om krämpor och oförmågan att ta sig levande ur en bakfylla.
Jag kom fram till att det nog känns mer inuti än vad det gör utanpå. Har till min stora glädje ännu inga vidare rynkor eller gråa hår (selfully för att jag färgar håret).
Glädjen fick ett abrupt slut då min syster i tisdag klämmer ur sig att ett ålderstecken är att näsan blir större.
“hur menar du nu?” kontrar jag.
“jo men du förstår att näsan slutar aldrig växa. Den och öronen är två kroppsdelar som bara blir större och större med åren. Har du inte tänkt på det på äldre personer, att deras näsor är så långa?”

Med tårfyllda ögon, ögonbrynen uppe i taket, hakan nere i bordet och med skärrad röst informerar jag min kära syster om att är detta ett skämt, så är det inte ett roligt. Men det är tydligen helt sant.
Och faktiskt så tror jag att det vid närmare eftertanke stämmer. Tittar jag på kort på min mormor som ung.. Så har hon en väldigt fin och petit liten näsa. Idag.. Är den nog faktiskt några centimeter längre.
Och på ett kort från helgen på mig och Emir som Sandra tog på hotellet så ser jag det.. Som en blixt från klar himmel..
Min näsa har fan blivit större!
Oh herre i himlen!
Ge mig hellre rynkor! Nu! Bums!

3. Har på riktigt räknat upp till 17 st blåmärken på denna arma kropp efter helgen. På jobbet är de lite oroliga och undrar om nog om anledningen är någon annan än “jag var lite full och gick in i en dörr. Eller sju.”
Ja ja. Det läker. På Gisledagarna är det obligatoriskt att köra all in.
Men nu blir det lugnt ett tag tror jag.
Det där med att ta sig levande ur en bakfylla existerar inte längre för mig. Tog efter jobbet i måndags en tupplur på två timmar. I tisdags på min lediga dag sov jag till 14.15 och idag efter min raggmunksonsdag duschade jag och kröp ner i sängen vid 16 för att vakna nu, fyra timmar senare.
Lite tlött?

4. Punkt nummer fyra blir lika kort som vederbörande - Det är för få antal noblessisar i en noblesseask. Detta simpla men högt älskade nöje varar ju bara i två sekunder.

5. Min systers status på facebook tog orden ur min mun idag.
“Man tror man känner folk. Det gör man inte.”
Nej. Det gör man verkligen inte. Och man lär sig heller aldrig. Godtrogen, dum och naiv som man är så vill man gärna tilldela människor avundsvärda karaktärsdrag som de egentligen inte besitter.
Men tröstar mig med att det förmodligen är en överlevnadsinstinkt och något som är nödvändigt för att inte bli bitter.

6. Jag och Emir kollade häromdagen på “Veterinärerna på Bondi Beach”.
Efter ett hjärtskärande farväl av matte till sin döende fyrfota bäste vän satt vi båda med tårar i ögonen och en klump i halsen med varsin hand på vår lilla bästis och kom fram till att när den dagen kommer för oss, för det kommer den ju faktiskt göra, så kommer vi bli amputerade på en del av våra hjärtan. Det gör ont i mig när jag tänker på det. Ångesten sipprar liksom ut ur öronen på mig.
Nästa gång jag vill skaffa ett husdjur, övertala mig då att skaffa en sköldpadda. Då är chansen stor att jag hinner kola vippen först.

7. Det märks att juni är på intågande. Temperaturen sjunker med ca 10-15 grader från föregående vecka och molnen trängs på himmelen likt noblesschokladen i min mage.
Hatar juni.

8. Efter en intensiv och fullkomligt underbar helg med de allra bästa av vänner, mår jag alltid så jävla bra att när söndagen och måndagen kommer slår något slags antiklimax till och jag blir istället sjukt deppig. Jag inser att det roliga med livet alltid är snabbt förbipasserande och människor man älskar kan man inte ha vid sin sida twentyfourseven. Och då blir jag ännu mer deppig - varför kan man inte vara nöjd när livet står stilla? När det är lite tråkigt, vanligt och händelsefattigt? Så där som livet är mest och faktiskt SKA vara.
Varför är jag en sådan fruktansvärd adrenalinjunkie?
Det skrämmer mig. Faktiskt.
Hur stillar man det här godståget som vrålar fram i 300 km i timmen?
Hur gör man när man bara ska vara. Med sig själv? Utan att klättra på väggarna helst.
Samtidigt är jag så trött så jag bara vill sova.
Som sagt, hej och välkomna till min öppna och något bipolära dagbok.

Ja det var nog allt så här långt.

I’ve been crushed beaten down
And I’m frozen to the ground
Like a fool I’ve trusted you
Still I’m hopelessly in love

I never thought that I would be this helpless
I can’t believe I’m caving in for you
I’ve been crushed, I’ve had enough

Now I wanna leave but I’m lost
So now I can’t break away
Although I’ve made up my mind
My heart is refusing me

My heart is refusing me

Me for you, you for me
It was us against them all
But slowly it came to me
What was underneath it all

I never thought that you could be this reckless
I can’t believe you’re doing this to me
Stripped me down
I’m naked now

And I wanna leave but I’m lost
So now I can’t break away
Although I’ve made up my mind
My heart is refusing me

My heart is refusing me

And I wanna leave but I’m lost
Now I can’t break away
Although I’ve made up my mind
My heart is refusing me

My heart is refusing me

I’ve been crushed, beaten down
Still I’m hopelessly in love

Efter att ha jobbat hela helgen, plus måndag (idag) känns det som söndag. Kan inte sluta tro att det är söndag.
Tills jag kom hem och satte mig på altanen och solen gick i moln (säkert bara för att det är måndag och måndagar alltid envisas med att vara lite jobbigare och mer motsträviga än andra dagar). Då förstod jag att det nog är måndag ändå. För inte har man en sådan tur att vara ledig en härlig och solig söndag. Nej det är måndag. Och jag slutade klockan tre och solen gick i moln ungefär samtidigt.
Längtat hem och ut varenda minut på jobbet. Solen har strålat hela dagen och den kvalmiga värmen har letat sig in i köket, in under kockskjortan, in under linnet och till slut lagt sig som våta, härliga och glansiga veck under BH:n. Mmmm.
Ungefär 98 grader stod termometern på inne i köket i dag. Och jag som klagade över Shells ynka 36 grader förra sommaren när den alltid lika sommartrötta AC:n pajade. Igen.
Lägg till att man på mitt nuvarande arbete står vid en så kallad “spis” (snarare en vulkankrater) på 2x2 meter och lyfter kastruller på 10 kilo styck, samtidigt som man stressar så man snubblar över de förbannade backarna med varor från Wapnö som ingen vill kännas vid för ingen vill plocka upp dem och ställa de till rätta i arlakylen. Den eviga frasen “har du sett Wapnö?” ekade glatt mellan de lika svettiga kollegorna. Inklusive mig. Men efter min tredje vurpa i svettklibbiga skor åtog jag mig gladeligen uppgiften. En paus i tio minuter i ett tyst, bortsett från kylfläkten, svalt kylrum för att med ena handen omsorgsfullt och så symmetriskt jag bara kunde ställa den härligt kalla mjölken i hyllan samtidigt som ett 1-kilos smörpaket svalkade min panna med den andra kändes inte dumt alls.
Ändå klagar jag inte. Jag stressar med ett leende. Jag svettas med en pirrig nyförälskelse-känsla i magen. Jag älskar mitt jobb! Jag älskar mina kollegor! Det gjorde egentligen inte ens något att jag jobbat hela helgen och idag när solen skiner.
Är på ett strålande humör.
Kan det vara så att det nalkas gisledagar on top of it all? Ja det kan det.
Jag är nog den enda i min årskull som likt ett barn på julafton gläds lika starkt och fortfarande lika mycket åt denna fantastiska folkfest. Frågar du en göteborgare så är Gisledagarna ungefär som en två minuter lång sommarplåga med helt meningslöst och obegripligt innehåll. Men i mina öron är det en hel fantastisk livekonsert på Madison square garden med Coldplay som förband och typ U2 som huvudnummer. Fullkomligt underbart. En gång om året visar sig Gislavedsborna inte bara ute, utan även från sin allra bästa sida. Det skrattas, grillas, skålas, sjungs och dansas. Karnelevals-paraden marscherar, solen skiner (faktiskt nästan varje år), man dricker öl på hotellets uteservering (även jag som i vanliga fall inte dricker jäst humle men sveps med av den kollektiva festivalstämningen och gladeligen klunkar ner det kalla gula och beska drickat i halsen), man tar på sig de finaste sommarkläderna som man (alltså jag) sedan länge planerat bära och inhandlat på det övertrasserade H&M-kontot, och som man dessutom hunnit tröttna på och därför handlat en ännu nyare uppsättning sommarkläder på ett ännu mer proppfullt konto, man är full i dagarna två, och blir tio år yngre av att cyklandes genom stan vara berusad mitt på dagen. Ah.. Detta ljuva liv. Jag har aldrig varit på festival. Men det är ungefär så här det måste kännas. Därmed inte sagt att Gisledagarna är av samma kaliber som exempelvis Roskilde. Men för mig är dem det. Jag älskar sista helgen i Maj. Jag älskar den lika mycket nu snart trettio år fyllda som jag gjorde för tio år sedan. Om inte mer. Det är en helg om året som för mig kan jämföras med julafton eller midsommar. Mannen min förstår mig inte alls. Han himlar med ögonen och gör narr av min simpla förälskelse. Men so be it. Jag förstår till exempel mig inte på hans uppenbart homosexuella dragning till Zlatan. Inte ens jag, som är heterosexuell kvinna förstår hur man kan älska en man som man aldrig träffat så mycket som han älskar denna skånskgrötiga Bosnier med näsa lika stor som Rodney Da Silvas familjejuvel.
Mia kanske vet. Hennes kärlek till Robert Pattinson måste vara av samma slag ungefär.
Så de kan ju bilda klubb.
Men jag älskar Gisledagarna och det står jag för! So shoot me! Jag erkänner. Jag är lite töntig vad gäller sånt här. Jag älskar även att åka snygg Audi med feta fälgar och musik på högsta volym och med en hand på ratten också. Det är töntigt, jag vet. Men det är en känsla. Ett pirr i magen. En känsla av odödlighet. Tonight-we-are-young-so-let’s-set-the-world-on-fire-känsla. Fuck-tomorrow- live-today-kind-of-känsla.
Och hey, alla glädjeämnen är bra ämnen eller hur?

Och nu sitter jag till slut här, efter en hård arbetsdag med fjärilar i magen, i min solstol. Och tro det eller ej - solen tittade fram trots att det var måndag.

Om 4 dagar är det helg och folkfest. Och jag är ledig.
Och Sandra är hemma. Vi (och typ 30 pers till?) ska dricka rose och sött vin på hennes altan med melodifestivalen i bakgrunden och klackarna på för att sedan trippa i väg på ostadiga ben ner till hotellet och festa som om det inte fanns en morgondag. Hallelujah!
Till råga på allt kommer även min kära kusin hela vägen från Malmö med sambo för att joina oss.
Och så är lönen på kontot.
Så trots svett och måndag kunde det inte bli bättre.
Eller jo, det kunde det visst. Mannen körde precis upp på infarten med en stor bukett blommor för att gratta sin fru på två-års-bröllopsdagen!

Det är ibland fint att heta Lina Cosic Hansson!

Puss!